Hur skulle jag hantera situationerna då, för att få det att funka nu?

Mitt liv känns så bort kastat, så fort jag har fått möjligheten till något har jag kastat bort den chansen.

Jag förstår mig inte på mig själv ibland, hur ?

---

Får höra dagligen att jag är otrevlig och sur.

Jag ser säkert jätte sur ut, det får jag också höra.

Men från de närmaste får jag alltid höra att jag är glad.

Eller ja, för det mesta.

Men alla har väl sina dåliga dagar? Eller?

Om man är sur eller liknande, kanske det beror på sällskapet.

För min del, beror det helt och hållet på vilka jag är med.

Bara för man svarar kortfattad osv, behöver man inte vara sur.

Jag är så jävla less på att alltid bli kallad sur.

Ok, erkänner samtidigt att jag är sur (med tanke på att detta inlägg blev ganska surt)

Jag har lätt för att ta åt mig av elaka kommentarer , eftersom dom kommentarerna har följt

mig hela min uppväxt och även nu.

Det kanske har gjort mig till en sur person.

Jag har själv väldigt lätt att döma folk, efter utseende osv men efter en stund släpper jag det och

ger dem en chans. Har alltså väldigt svårt att se något positivt med en främmande person.

Ibland är det skönt att inte känna en person man pratar med osv (tillexempel på fest)

Då är det lättare att ta kontakt och vara trevlig och då är man ju ganska framåt.

Svamel inlägg detta blev,

Men anyway, Detta är så typsikt mig:

Jag dricker, kommer i kontakt med någon/några trevliga typer och sen hör dom av sig efteråt.

Men jag är för blyg och svarar kortfattat osv, samtidigt som jag kan flumma sönder.

men jag tror att det är mitt sätt att ta bort blygheten, hatar pinsam tystnad osv så det är nog därför.

Men ja iaf, eftersom jag är så blyg osv, så tror folk att jag är sur.

Åt helvete med det här!

Tror jag ska sova nu :)

Puss