Jag känner mig sviken och sårad, samtidigt väldigt glad och sprallig.

Indy var en av de finaste jag hade i mitt liv, som nu är borta.

Det gör ont att bara tänka tanken.

Dock finns det ju inte så mycket att göra åt den saken, så jag måste lära mig att blicka framåt och inte bakåt.

Ta ett steg fram och inte bak, utan göra allt i rätt ordning och ta en dag i taget.

Hon kommer alltid vara saknad och det kommer alltid vara en bit av mig som fattas.

Men jag får aldrig tillbaka henne, aldrig. Det är bara att inse och nu ska jag se det från den ljusa sidan, fastän det är riktigt svårt. Jag får se hur det går, men jag ska försöka bita ihop och klara detta!

---

Just nu ligger jag i min säng, i min lägenhet.

Känner mig ganska ensam och trött, men samtidigt är det ganska skönt att komma bort hemifrån Dorotea.

Få tankarna på annat håll (om jag nu lyckas), men jag ska försöka så gott jag kan.

Jag är ganska ledsen och besviken på dig,

vad är det som händer mellan oss? Ja, det vill jag gärna ha svar på.

Om du skiter i mig totalt vill jag att du ska säga det till mig här och nu.

För jag tänker inte ödsla tid på någon som inte vill ge mig något tillbaka.

Om det bara finns en enda person som är värd att leva för, så tänker jag inte vara din vän.

Ska jag känna att jag är bara en "tillfällig vän" i vissa situationer.

Nej, jag är less.

Och tänker därför sova och drömma mig bort till indy.

Vi hörs,